garderobspojken

ganska grovt tillyxad 
och rigid, tämligen stålgrå och kall 
för att inte tala om obehaglig 
kan man uppleva världen som 

det gör jag 
ibland 

för jag förstår inte 

man gömmer sig i sin håla och blundar 
man vill inte släppa in något utifrån 
för då 
kan man må dåligt 

man låser in sig själv i sitt skal, den lilla bubblan 
man fastnar 
man sväljer nyckeln 

till slut blir ens egna bubbla grovt tillyxat stålgrå 
och hård 
och kalloch rigid 
och obehaglig 

sedan dör man 

och varje gång jag blundar ser jag ett totalt jävla mörker 
det svärtar ner min världsbild 
varje gång jag begrundar min situation vill jag somna 
eller slockna 

små sår 
de där små, jobbiga skrapsåren som aldrig slutar svida 

sådan är världen, fast mycket större 
och mer grovt tillyxad och obehaglig 

det är ju världen som ger mig de där skrapsåren i själen 
om man nu har någon själ 
jag tror att jag har ett totalt jävla mörker 

och jag är så jävla less på att vara politiskt korrekt 
det är väl inte mitt problem om ni andra får stora skrapsår av att jag är grovt tillyxad? 
de där jobbiga skrapsåren som aldrig slutar svida 

när jag strålar av glädje sänder min själ ut svartkroppsstrålning 
det finns en vacker formel för det 
matematik som är perfekt på pappret 

men den får inte plats här 
för den här diktjäveln handlar om en grovt tillyxad värld 
som är obehaglig 
för att inte tala om stålgrå och ganska rigid 
ungefär som ett såntdära uruk-haivapen i lordoftheringstrilogin 

hade man känt sig manligare med ett rejält och kantigt svärd i handen? 
kanske det, kanske inte det 

inga skrapsår där inte 

men man hade åtminstone kunnat decimera motståndet mot en själv 
i form av moraltanter och de där som kollar snett 
med sisådär två decimeter 

sedan kan man titta på när likmaskarna börjar arbeta 
och när polisaspiranterna kräks 

men det är makabert och sån är inte jag 
jag är tämligen tråkig och korrekt 
men jag vill inte vara en grå del av den ganska stela massan 
de där som går till bussen klockan halv åtta varje morgon 
och går hem klockan fem till ett hem som är pedantiskt korrekt 
förutom sovrummet som man ändå aldrig får in någon utomstående i 
för man är ful, ocharmig och jävligt tråkig 

ungefär som den här världen 
ganska grovt tillyxad, stålgrå och jävligt rigid 
förutom den där delen som är impotent 
om man är gubbe 

och det ska jag fan inte bli 
bättre att likmaskarna får mig medan jag är färsk 

bara jag får tillräckligt många skrapsår så att jag förblöder av det i tid 
det kommer svida jävlar 
i mitt totala jävla mörker 

jag får umgås mer med världen